Om, även skrivet Aum, är hinduismens heliga ursprungsstavelse. Som talat ljud och som skrivet tecken står det i början av bön och skrift, och det gäller samtidigt som ett tecken för välsignelse och skydd som följer hus, människor och vägar.
Om är den viktigaste heliga stavelsen inom hinduismen. Den talas, sjungs och skrivs, och i var och en av dessa former betraktas den som helig. Som skrivet tecken, oftast i devanagari-skrift, är Om en av de mest kända symbolerna inom de indiska religionerna.
Till skillnad från ett amulett, som ska skydda mot en bestämd fara, är Om framför allt ett tecken för välsignelse och helig ordning. Det placeras där något ska helgas, välsignas och ställas under ett gott förtecken. Skyddstanken ingår i detta, men den ingår i ett vidare sammanhang.
Religionsvetenskapligt hör Om till de tecken som inte avvärjer utan helgar. Det markerar en början som helig och ställer en plats eller en handling under välsignelse. Därmed skiljer det sig från de apotropeiska skyddsföremålen, vars uppgift är att avvärja olycka.
Många betraktar Om som det heligaste tecknet inom hinduismen överhuvudtaget. Traditionellt placeras det i början av handskrifter, brev och dokument för att ställa det skrivna under ett gott förtecken.
Även undervisning och studier av heliga texter inleds med Om. I denna sedvänja att inleda varje betydelsefull början med tecknet visar sig dess särskilda ställning mycket tydligt.
I hinduistiskt tänkande är Om mycket mer än ett ord. Det betraktas som det ursprungliga ljudet som världen har uppstått ur. Enligt denna föreställning finns i skapelsens början en ton, och denna ton är Om. Stavelsen förbinds därmed direkt med tillvarons ursprung.
Hinduismens heliga texter ger Om en hög ställning. Redan Vedaskrifterna och särskilt Upanishaderna behandlar stavelsen utförligt. En egen upanishad ägnas helt åt tolkningen av Om och förklarar dess betydelse ljud för ljud.
Ur denna förståelse följer tecknets särskilda rang. Den som talar eller skriver Om hänvisar till världens yttersta grund. Stavelsen är därmed ingen godtycklig symbol, utan ett tecken som enligt hinduistisk föreställning betecknar den djupaste verkligheten.
Mandukya-upanishaden ägnas helt åt tolkningen av Om och beskriver det som sinnebild för den högsta verkligheten, som i hinduistiskt tänkande kallas Brahman. Om är således Brahman i form av ett ljud.
Ett annat överlämnat namn på stavelsen är Pranava. I denna benämning ligger tanken att Om ger uttryck för livsandan och det heligas genomträngande kraft.
Det skrivna Om har en omisskännlig form. I devanagari-skriften består det av flera böjda linjer samt en halvmåne och en punkt i den övre delen. Dessa delar bildar tillsammans ett balanserat, lätt igenkännbart tecken.
De enskilda delarna av tecknet tolkas traditionellt på olika sätt. Kurvorna förknippas med olika medvetandetillstånd, halvmånen med den avskiljande fenomenvärlden och punkten med det högsta, alltövergripande tillståndet. Tecknet är därmed inte bara en skriftbild utan en förtätad lärobild.
Denna form har gjort Om känt bortom kretsen av skriftkunniga. Även den som inte kan läsa devanagari-skriften känner igen tecknet. Just denna tydliga och lättminnesvärda form bidrog till att Om blev ett vitt spritt och synligt tecken.
Den bildliga formen av Om i devanagari-skriften, som i dag är känd världen över, har etablerats som standard först med tiden.
I de olika skriftsystemen inom det indiska området skrivs stavelsen på olika sätt, så det finns inte bara en enda, utan flera överlämnade skriftbilder av Om. Devanagari-formen är den mest spridda och präglar den bild som de flesta människor förknippar med tecknet.
Om uttalas som ett sammanhängande ljud, men traditionen delar upp det i tre ljud, A, U och M. Dessa tre ljud förbinds med treheter inom den hinduiska läran, till exempel med vaket tillstånd, dröm och drömlös djupsömn.
Till de tre hörbara ljuden tillkommer ett fjärde element, tystnaden efter att klangen har klingat av. Denna tystnad anses vara det egentliga, en antydan om ett tillstånd bortom alla ord och bilder. Om omfattar därmed både det hörbara och det som pekar bortom det hörbara.
I denna tolkning blir det tydligt varför Om betraktas som så allomfattande. Det innesluter tillvarons alla nivåer, från vaket tillstånd till det högsta tillståndet. Den som uttalar Om genomgår på sätt och vis i klangen hela denna ordning, och just detta gör stavelsen så verkningsfull enligt traditionens föreställning.
Om:s tre ljud förbinds i traditionen med talrika treheter. Vanlig är kopplingen till de tre stora gudarna Brahma, Vishnu och Shiva och därmed till världens skapelse, bevarande och upplösning.
Likaså förknippas de tre ljuden med de tre Vedaskrifterna. Denna rikedom av tolkningar understryker att Om uppfattas som ett tecken som omfattar hela tillvarons ordning.
I hinduismens religiösa liv står Om vid början och slutet. Böner, recitationer av heliga texter och rituella handlingar inleds och avslutas med Om. Stavelsen ramar därmed in det heliga och skiljer det från det vardagliga.
Om betraktas dessutom som en fröstavelse, ett så kallat bija-mantra. Det ingår i talrika längre böneformler och mantran och ger dem enligt traditionell föreställning deras kraft. Under meditation uttalas Om upprepade gånger eller föreställs inombords för att samla sinnet.
Denna rituella användning ligger till grund för dess skydds- och välsignelsebetydelse. Genom att Om inleder en handling ställer det den under ett heligt förtecken. Det som börjar med Om är enligt hinduisk uppfattning från början infogat i den heliga ordningen och därmed bevarat.
I det rituella vardagslivet är Om allestädes närvarande. Det inleder reciterandet av Vedaskrifterna, och det står i början av många kända böneformler. I den upprepande bönepraktiken, japa, uttalas Om gång på gång med hjälp av en böneband.
På detta sätt förenas stavelsen med den dagliga övningen och blir en ständig del av många människors religiösa liv.
Ur Om:s heliga betydelse följer dess roll som skydds- och välsignelsetecken i vardagen. Tecknet sätts upp vid husentréer, målas ovanför dörrar och hängs upp i bostäder. Det markerar platsen som välsignad och ställer den under ett gott förtecken.
Som hängsmycke bärs Om på kroppen, och det återfinns på fordon och på föremål för dagligt bruk. I alla dessa former verkar det inte som ett avvärjande vapen mot en bestämd fiende, utan som en ständig påminnelse om det heliga. Där Om finns, är den heliga ordningen närvarande.
Därmed hör Om till den grupp av tecken som skyddar genom invigning. Det bevarar genom att helga. Detta verkningssätt förbinder Om med andra välsignelsetecken och skiljer det samtidigt från de skrämmande och avvärjande tecken som ska driva bort det onda genom fruktan.
Som skydds- och välsignelsetecken förekommer Om på många platser i hemmets liv. Vid högtider som ljusfesten Diwali målas det tillsammans med andra lyckotecken vid tröskeln och på golvet, ofta som del av konstfulla golvmönster.
Även räkenskapsböcker och nya åtaganden inleds med Om. Överallt där ställer tecknet en början under ett gott och heligt förtecken.
Om är inte begränsat till hinduismen. Även buddhismen känner till stavelsen och använder den, mest känt i den vida spridda formeln Om mani padme hum, som spelar en stor roll framför allt inom tibetansk buddhism.
Likaså hör Om till jainismen och sikhismen, dock med egna tolkningar och egen skrivning i varje tradition. I alla dessa religioner anses stavelsen vara helig och ett tecken på en högsta verklighet, även om denna verklighet uppfattas olika.
Denna spridning över flera religioner gör Om till ett förenande tecken för det indiska kulturområdet. Det är ett exempel på hur ett heligt tecken kan få betydelse bortom gränserna för en enskild religion utan att förlora sin helighet.
Inom de andra indiska religionerna får Om varsin egen prägel. Inom jainismen tolkas stavelsen som en sammanfattning av de fem högsta väsendena.
Sikhismen inleder sin heliga skrift med formeln Ik Onkar, som uttrycker en besläktad tanke, nämligen den om det ena, allt genomsyrande gudomliga. Trots all skillnad förblir Om i alla dessa traditioner ett tecken på högsta helighet.
Som buret tecken tillverkas Om av olika material. Vanliga är hängen av guld, silver och mässing, dessutom finns stycken av trä och sten. Ofta är tecknet plastiskt utformat, så att dess böljande form kommer väl till sin rätt.
Om kombineras ofta med andra heliga tecken och med böneband. Det förekommer på hängen tillsammans med avbildningar av gudomar eller med ytterligare välsignelsetecken. I denna förening förstärker de enskilda tecknen varandras betydelse.
Användningen som hänge visar hur Om har övergått från ett rent rituellt bruk till den personliga vardagen. Det följer bäraren genom dagen och håller kopplingen till det heliga synligt vid liv. Häri liknar Om de burna skyddstecknen i andra kulturer.
Som hänge kombineras Om ofta med ytterligare tecken som utlovar lycka och välsignelse, till exempel med svastikan, som i sin ursprungliga betydelse förstods som ett lyckotecken.
Många människor bär Om från barndomen, och det förekommer också som tatuering. I alla dessa former betraktas stavelsen inte bara, utan bärs, och blir därmed en ständig, personlig följeslagare i vardagen.
Om har fått en världsomfattande spridning utöver den indiska kultursfären. Med den internationella spridningen av yoga och meditation blev tecknet känt i många länder. Det förekommer i dag på smycken, kläder och i inredning av rum.
Med denna spridning följer en förskjutning av betydelsen. I många sammanhang uppfattas Om framför allt som ett tecken för lugn, medveten närvaro och en allmän andlighet, lösgjort från sin exakta plats i de indiska religionerna. Ur ett heligt religiöst tecken blir det delvis en allmän symbol.
Inom hinduismen självt förblir den ursprungliga betydelsen däremot obruten. Där är Om fortfarande den heliga urstavelsen, tecknet för urljudet och ett välsignelsetecken som följer vardagen. En saklig framställning bör namnge båda nivåerna, tecknets religiösa djup och dess moderna, världsomfattande mottagande.
Med tecknets världsomfattande spridning uppstår också frågan om ett lämpligt förhållningssätt. Eftersom Om för många troende betraktas som heligt, uppfattas en ovarsam eller rent dekorativ användning av vissa som mindre respektfull.
En saklig framställning namnger därför båda delarna, tecknets religiösa djup i de indiska religionerna och dess roll som ett allmänt känt kortsymbol för Indien och för andlighet.
Relaterade nyckelbegrepp: Om Aum Pranava Urstavelse Devanagari Bija-mantra Upanishaderna Välsignelsetecken Hinduism.
iWell Guard står i den kulturhistoriska linjen av bärbara skyddsobjekt, till vilken även Om-symbolen hör. En modern följeslagare för människor som lever med skyddssymboler: tillverkad i Tyskland, 41 lager av äkta guld, platina och silver, med 30 dagars returrätt.
Personliga erfarenheter kan variera. Ingen medicinteknisk produkt. Inget löfte om läkning.
Besläktade skyddsmedel

Ægishjálmur, skräckens hjälm, är ett isländskt magiskt tecken. Ursprung, form och betydelse förkl...

Skyddstatueringen som skyddsprincip: varaktiga skyddstecken inristade i huden, med exempel från a...

Hagstein, även kallad Hühnergott, är en sten med naturligt hål. Ursprung, sedvänja och folklorist...

Rudraksha är heliga pärlor från fröna av rudraksha-trädet, förknippade med Shiva. Ursprung, mukhi...

Lunula var det halvmånformade skyddsamulettet för romerska flickor, motstycket till Bulla. Form o...

Bes-amuletten avbildar den egyptiska skyddsguden Bes, som skulle bevara hem, födsel och sömn. Ges...